Nu med 1953/55 års katalog!             Från grammofoner till grosshandel
 


Från resegrammofoner
till grosshandel

Ramonatrumman, liten modell

Det lilla familjeföretaget som blev en av de större musikgrossisterna i Sverige.

Företagets historia kan ledas tillbaka till början av 1920-talet då min farfar Emil Pettersson öppnar AB Musikdepôten på Götgatan i Stockholm. I en liten verkstad innanför musikaffären kan man få sina vevgrammofoner och speldosor reparerade.

År 1927 startar Emil Petterssons Musikinstrumentfabrik på Söder i Stockholm. Här tillverkas "resegrammofoner" under namnet Ramona - efter den då populära slagdängan. Grammofonen tilldelas diplom på Stockholmsutställningen 1930.

Under de närmaste åtta åren flyttar firman runt på olika adresser i Stockholm och Sundbyberg men 1935 "flyttade Ramonafabriken, som firman nu hette, upp till Brännkyrkagatan på Söder", som Emil skriver i sin egen kortfattade arbetslivshistoria.

Grammofonen hade tydligen fått ge namn åt hela fabriken. Det skulle långt senare bli Ramona Musik AB.

Ramonafabriken

Emils söner, som vid den här tiden kom att anta namnet Svalfors, började efter hand att arbeta i familjeföretaget. Harry ägnade sig i huvudsak åt det kamerala. Min far Ragnvald började som gitarrbyggande instrumentmakare för att senare bli verkmästare.

1935 hade man alltså flyttat till nuvarande Hornsbruksgatan. Man hyrde på vinden till dåvarande Stockholms Skofabrik i det stora huset längst ner mot Långholms-gatan. 1939 köpte man också NYMIF,Nya Musikinstrumentfabriken i Göteborg.
 


I snickeriet, här under
tillverkningen av högtalarlådor
 


Montering av resegrammofoner

Under andra världskriget blev det svårt med importen. Det möter man genom att, efter bästa förmåga, öka den egna tillverkningen, inte minst av mandoliner och gitarrer. Emil hade gjort samma sak under förra kriget.

 
Dir. Pettersson inspekterar slutmonteringen

Se kända orkestergitarrer och deras ägare!  Se denna signaturgitarr på Vintage Guitars! Redan före kriget hade instrumentmakaren Ragnvald byggt sex helt handgjorda gitarrer som ett slags gesällprov. Jag har förstås en av dem på väggen hemma, den han gjorde för sin fästmö. Snart ska Ramonagitarren bli ett begrepp men man byggde också särskilda signaturmodeller, som t.v. för den svenske jazzgitarristen Folke Eriksberg. Klinka på Ramonas stämhuvud och hör gärna av dig om du har en Ramona orkestergitarr!

Efter kriget flyttade man till större lokaler i Lignaområdet nedanför Hornsplan. På plan 2 i en stor tegelbyggnad i hörnet av dåvarande Lignagatan och Wollmar Yxkullsgatan inrättade man snickeri, sprutmålning, lager och kontor. Här skulle man bli kvar i 20 år.

Emil (och senare Ragnvald) kunde nu återuppta inköpsresorna till musik-mässorna i Leipzig och Frankfurt (bilden dock från slutet av 50-talet).

Här köpte man violiner, stråkar, bleckblås, rytminstrument och block-flöjter från de gamla stora och välrenommerade tillverkarna, t. ex. Alexander Heinrich och Korri. På något sätt hade de överlevt kriget!

Om Firma Alexander-Heinrich-Blockflöte i Markneukirchen har följande hittats: förstatligades av DDR och lades 1976 tillsammans med Firma Johannes Adler in i VEB Musima.  1992 utbrutet som Adler-Heinrich-Blockflötenbau GmbH. Konkurs 2006.



Sopranblockflöjt "Solist", Made in DDR enligt stämpel

Ramonafabriken i Väddö

I början av 50-talet köpte man den trumtillverkning som Levin drivit sedan 1944. Trummor skulle ju efter hand komma att bli Ramonas signum. Men de tog plats, både att göra och att hantera. Det blev nödvändigt att göra något radikalt.

Snickerifrabriken i Väddö 1952 köptes skolan i Ortalalund ovanför Elmsta, på Väddö kanals landsida. Dit skulle tillverkningen flyttas och utökas för att man skulle kunna möta den ökande efterfrågan.

Under de följande åren var man en hel liten stab av arbetare, med Stanislaw Gawek som verkmästare. Här tillverkades framför allt trummor, kastanjetter  och tamburiner, först även gitarrer och mandoliner liksom den sista generationen resegrammofoner.

Det blev ett ständigt åkande dit för att hämta färdiga produkter och halvfabrikat. Tydligen lönade det sig ändå. Bensinen var billig.

Genom denna flyttning fick man mycket bättre plats i Stockholm för slutmontering, lager och kontor. Försäljningen ökade stadigt, inte minst som ett resultat av ständiga handelsresor med bil runt bland Sveriges då otaliga musikaffärer. Mycket vevgrammofoner gick också till den s.k. Naturmetoden som sålde "Linguaphone-kurser" på skiva. Likaså enklare, billiga gitarrer till korrespondensinstitutet Westin & Co.

Ramonas sortiment

Ett par år i mitten av 50-talet ställde man ut i S:t Eriksmässans ny lokaler i Storängsbotten vid Lidingövägen. Nedan ser vi deras monter med sina skol- och orkestergitarrer, rytminstrument och tillbehör i mängd. Samt resegrammofoner - ett tag till.

Ramonas monter på S:t Eriksmässan
Klicka på bilden och se det inre rummet!

Ramonas katalog i A5-format från 1953/55 hade över 80 sidor och inleddes med skolviolin 101/a för kr 65:- och Mästarviolin 105/7 för kr 600:-. "Certifikat, utfärdat av violinmakaren, medföljer varje instrument. Violinerna äro lackerade i en förnämlig guldbrunfärg." 

Själva tillverkade man grammofoner och gitarrer, Ramona standard kr 135:- och orkestergitarr I och II, kr 195:- resp. 350:-, "försedd med plektrumskydd och Lundbäcks patenterade stall".

I  sortimentet i övrigt fanns allt från strängar, stäm- och froschskruvar, pianozittror, harts och nattstift, till tromboner, kontrabasar och ukulele med greppautomaten Ukulett. Många av oss barn i släkten har klättrat omkring i lagerhyllorna och inventerat dessa evinnerliga små och stora prylar.

Marknaden för resegrammofoner dog 1956 då den elektriska skivspelaren tog över, med nya skiv-format och ett helt annat ljud. Också Ramona började sälja skivspelare, av märket Dual, även Ingelen Transistorradio. Fast sortimentet började nog bli lite väl stort, tyckte sönerna.

Transistorradio Ingelen  (Wien)

Ramona Musik AB

Inför 60-talet blev det dags att dela upp och renodla verksamheten. Emils gamla AB Musikdepôten namnändrades till Ramona Musik AB och skulle sköta allt utom tillverkningen, som fortsatte som Ramonafabriken. Skivspelarna "försvann av sig själv" efter en illa omtyckt tidningsartikel där en KTH-tekniker hävdade att Dualspelaren "hade för kort tonarm".

I mitten av 1960-talet skulle det slitna Lignaområdet rensas upp och bli park (inför byggan-det av de fula Drakensbergshusen). Ramona Musik AB flyttade till Sundbyberg, först ett par år på Vintergatan 9 sedan i en mindre lokal på hörnet mittemot, Mariagatan 6.

Nu var det bara Ragnvald kvar av den gamla stammen men han hade i stället anställt sin unge körsångarvän Stefan Hedfors, som i sinom tid skulle komma att överta företaget. Men fortfarande gjordes vissa slutmonteringar här - och experiment med nya konstruktioner.

Ragnvald Svalfors på Mariagatan

Ramonatrumman

Bas- och marschtrummor "Ramonatrumman"
"Instrument för rytmorkestrar" fanns med redan i 1953 års katalog. Så småningom specialiserade sig företaget på slagverk och rytminstrument för skolor.  Den av Ragnvald konstruerade Ramonatrumman t.v. såldes också i stora volymer.

"- Företaget gjorde specialiseringen i början på 70-talet, när rytmisk musik blev obligatorisk på både skolor och förskolor. Det var stora beställningar vi hade att leverera på den tiden." berättar Stefan i en intervju i Falukuriren.

Förskolor över hela landet köpte deras rytmiklådor med kompletta satser av tamburiner, trianglar, kastanjetter, klangspel och liknande. Ibland kunde hela barngrupper komma på besök för att "bara titta".

Tamburiner, barntrumma, bodhrans och congasRytmiklåda med kastanjetter, bjällror, trianglar, block m m

1975 brann det i Väddöfabriken. Halva huset kunde visserligen återställas men det noggrant torkade virkeslagret skadades svårt. Tillverkningen i Väddö av framförallt trummor fortsatte dock ända in i nästa sekel.

Postludium

När Ragnvald pensionerat sig i början av 80-talet tog Stefan Hedfors över Ramona Musik AB. Pettersson/Svalfors-släkten lämnade den vikande marknaden för musikinstrument, efter 75 år av hängivet arbete (och idogt musikutövande).

Hedfors flyttade Ramona Musik AB till Ekeröarna, först till gamla skolhuset i Svartsjö, sedan till lokaler i Stenhamratrakten. Visserligen var Ramona fortfarande stora på trumsidan men det gick tyngre och tyngre vartefter musiken och därmed också rytminstrumenten försvann från skolorna.

En bit in på det nya seklet var det dags att flytta till Falun där man hade sommarstuga. "Vi ville komma lite närmare" berättar Stefan i Falukuriren, "så jag sålde det mesta av alla de instrument jag hade i den 200 kvadratmeter stora fabrikslokalen till en lokal musik-handlare och skaffade en lägenhet i Falun."

Stefan Hedfors med sin Bodhrantrumma 2006 var även aktiebolaget sålt. Hedfors har dock fortsatt att reparera trummor, nu som Firma Ramona Musik:

"Jag jobbar några timmar om dagen", säger Stefan. "Men en del nya instrument blir det också. Bland annat gör jag en hel del Bodhrantrummor, som är ett irländskt folkinstrument."

Maila till Stefan Hedfors.

  Mail till webmaster