RAMONA – Det lilla familjeföretaget som blev en av de stora musikgrossisterna i Sverige

BERÄTTARE: Åke Svalfors

Ramona logo

Det här är berättelsen om Ramona, en del av 1900-talets historieskrivning när det gäller tillverkning och distribution i Sverige av grammofoner, gitarrer, mandoliner, trummor och andra musikinstrument.

Åke Svalfors, okt 2021


Introduktion, Emil Pettersson

Under första världskriget slog sig min farfar Emil Pettersson ihop med den norske affärsmannen Farre i Sundbyberg – som snart skulle komma att gå i konkurs. Emil satte då upp en egen liten rörelse, tillsammans med sin svåger Erik. Först i det närliggande Hagalund, sedan i Gamla Stan i Stockholm. Redan här började man tillverka ”vevgrammofoner”, med importerade tyska verk.

I början av 1920-talet öppnar Emil AB Musikdepôten på Götgatan i Stockholm. I en liten verkstad innanför musikaffären kan man få både vevgrammofoner och speldosor reparerade av Erik och dennes släkting Allan.

År 1927 kom Emil Petterssons Musikinstrumentfabrik igång, någonstans på Folkungagatan. Här kan man utöka tillverkningen av resegrammofoner – snart med det inregistrerade namnet Ramona efter den 1928 mycket populära slagdängan.

Ramona vevgrammofon nr 100

Just denna vevgrammofon, nr 100, kom att tilldelas diplom på Stockholms-utställningen 1930! Förste konsertmästaren vid Kgl. Hovkapellet Herr G. Turicchia skrev då:

”Efter noggrant experimenterande med olika grammofonplattor, vokal- och instrumental-, solist och ensensemblemusik samt med fiber- och stålstift, har jag funnit att Rese-grammofonen RAMONA återger all slags musik vackrast och naturtrognast av alla resegrammofoner, som jag hittills hört. / G. TURICCHIA”

Ramona N:o 100. Pris: Kontant Kr 100:-. Avbetalning Kr. 110:-. Första inbetalning Kr 30:-. Varje månad 10:-. Uppgifterna har hittats i reklamblad från N. SELANDER MUSIKHANDEL A.-B.

Januari 2020 dök grammofonen upp i TV:s ”Antikrundan” där det uppvisade exemplaret värderades till 1000-1500 kr i sitt nuvarande skick. Inte illa!

Ramonafabriken

Under de följande åtta åren flyttade firman runt på olika adresser i Stockholm och Sundbyberg, men år 1935 ”flyttade Ramonafabriken, som firman nu hette, upp till Brännkyrkagatan på Söder”, skriver Emil i sin egen kortfattade arbetslivshistoria. Man hyrde på vinden till dåvarande Stockholms Skofabrik, i det stora kvarteret mellan Hornsplan/Långholmsgatan.

1939 gick Emil Pettersson och hans son Harry Svalfors även in i ledningen för den nya skivfabriken i Bro, Svensk Grammofonindustri (SGI).

1939 köpte Emil också NYMIF, Nya Musikinstrumentfabriken i Göteborg (efter Hjalmar Jonsson). Men så kom andra världskriget.

Dir. Pettersson kontrollerar kvalitén
Montering av resegrammofonerna
Snickeriet tillverkar högtalarlådor
Snickeriet tillverkar också högtalarlådor som lejdjobb

Emils två äldsta söner Harry och Ragnvald, som båda vid den här tiden tagit namnet Svalfors, hade efter hand börjat arbeta i familjeföretaget Ramona. Harry ägnade sig i huvudsak åt det kamerala.

Personalen på Ramonafabriken Brännkyrkogatan i Stockholm ca 1936-38
Ramonas personal (främre raden: NN, Almqvist, Ahlrik, Harry S, Emil P, Gurli, tant Elsa)

Min far Ragnvald började som gitarrbyggande instrumentmakare, för att senare bli verkmästare och allt-i-allo – utom möjligen sprutmålare. På Ragnvalds foto ovan syns deras elva personal stående, bakom sin verkmästare som sitter längst t.v. Sedan följer Almkvist, John Alrik, Harry, Emil, en ung Gurli (min mamma) och ”tant” Elsa.

Under världskriget blev det ju svårt med importen. Det möter man genom att, efter bästa förmåga, både ta olika lejdjobb och öka sin egen tillverkning, inte minst av gitarrer och mandoliner som skickas över hela Sverige.

Omstart efter kriget

Ramonafabriken, Wollmar Yxkullsgatan 89 (?)
Teckning: Lena

Nu behövde man större lokaler och sådana fanns faktiskt i närheten alldeles nedanför Hornsplan, i Lignaområdet. På plan två i denna stora tegelbyggnad, i hörnet av Lignagatan/Wollmar Yxkullsgatan, inrättade man snickeri, sprutmålning, lager och kontor. Här skulle man bli kvar i 20 år.

(Vår dotter Lena, i fjärde släktledet, har tecknat efter senare foto!)

Emil och senare Ragnvald kunde nu återuppta affärsresorna till de stora musikmässorna i Leipzig och, som här, i Frankfurt mot slutet av 50-talet. (Den smidiga väskan med sina inskjutbara handtag fortsatte jag sen använda i många år.)

Emil Pettersson och Ragnvald Svalfors, far och son på affärsresa till musikmässa i Frankfurt, sent 1950-tal.
Tillverkaren Korri

En gång var fick vi barn följa med till DDR när vår far skulle köpa violiner, stråkar, bleckblås, rytminstrument och blockflöjter från de gamla stora och välrenommerade tillverkarna, t. ex. Alexander Heinrich och Korri. På något sätt hade de överlevt kriget!

Blockflöjt från tillverkaren Alexander Heinrich

Om Firma Alexander-Heinrich-Blockflöte i Markneukirchen har följande hittats: Förstatligades av DDR och lades 1976 tillsammans med Firma Johannes Adler, in i VEB Musima. 1992 utbrutet som Adler-Heinrich-Block-flötenbau GmbH. Konkurs 2006. Ingen blåste ju längre blockflöjt…

Trummor och flytt av instrument-tillverkningen till Väddö

I början av 50-talet köpte Ramona den trumtillverkning som Levin drivit sedan 1944. Trummor skulle ju efter hand komma att bli Ramonas signum! Men de tog plats, både att tillverka och att hantera.

Det blev nödvändigt att göra något radikalt och år 1952 köpte man skolan i Ortalalund ovanför Elmsta på Väddö kanals landsida.

Strax efter avyttrade Emil och Harry sin andel i Upplands-Bro skivfabrik.

Ortalalund gamla skola på Väddö blev Ramonas nya adress 1952

Till nya snickeriet uppe i Väddö flyttades nu själva tillverkningen för att kunna möta den stadigt ökande efterfrågan. Under de följande åren var man en hel liten stab av arbetare, med Stanislaw Gawek som verkmästare. Här gjorde man trummor, kastanjetter och tamburiner, först även gitarrer och mandoliner liksom den sista generationen vev- (eller rese-) grammofoner.

Det blev ett ständigt åkande 20+ mil t.o.r. för att hämta ”ner” färdiga produkter och halvfabrikat från Väddö till lokalerna man hade kvar inne i Stockholm. Tydligen lönade det sig ändå. Bensinen var ju billig och nu fick man också bättre plats i Stockholm för slutmontering, lager och kontor.

Vevgrammofoner i mängd byggdes för den då populära ”Naturmetoden” med sina Linguaphone-kurser där läraren ljudade på medföljande ”stenkaka”! Likaså såldes mängder av enkla, billiga gitarrer för Westin & Co:s korrespondenskurser. Hela färdiga ”paket” med rytminstrument för skolmarknaden kom också att göra succé.

Försäljningen ökade stadigt, också som ett resultat av ständiga affärsresor med  Volkswagenbuss till Sveriges då otaliga musikaffärer. I tidig ungdom fick jag följa med min far på en 14-dagars affärsresa i Norrland och fick ”övningsköra” i polisfria ödemarker upp mot Kiruna…

Hur funkar en ”resegrammofon”?

Fotot visar Ramonas sista exemplar av bästa Cremona Rex, dock med speciell pick-up. Kan ännu höras hemma hos oss! Pris 185:- (1953 års katalog).

Cremona Rex, Ramonas ”resegrammofon” från 1950-talet.

Väskor köptes från Järna Väskfabrik. Innandömet byggdes av Ramona och kläddes där, i detta fall med rött ”klot”. Tyska Thorensverk monterades tillsammans med ”det nödvändigaste”: filtbelagd skivtallrik, ledad ”tonarm” med sin utbytbara pick-up, start- och stoppreglage, reglage för finjustering av varvtalet (somliga skivor hade ju ”stroboskop” på etiketten) samt en liten ”burk” t.h. för stift som slitits ner.

Inför ”resan” vände man ljuddosan inåt-neråt i tratten och fixerade tonarmen i inre hörnets klämma. Veven skruvades ur och fixerades i en klämma innanför sargen. Med ett ryck i lockspärren stängde man locket om utflyktens hela 36 minuters medförda nöje: upp till sex stenkakor med bedrövligt ljud, även om man som här hade bytt upp sig till en något ”modernare” ljuddosa.

Ramonafabrikens sortiment

Ramonas katalog 1953

Ramonas katalog i A5-format från 1953/55 hade över 80 sidor och inleddes med skolviolin 101/a för kr 65:- och Mästarviolin 105/7 för kr 600:-. ”Certifikat, utfärdat av violinmakaren, medföljer varje instrument. Violinerna äro lackerade i en förnämlig guldbrunfärg.”

Själva tillverkade man ju grammofoner och gitarrer: Ramona standard kr 135:- och orkestergitarr I och II, kr 195:- resp. 350:-, ”försedd med plektrumskydd och Lundbäcks patenterade stall”.

I sortimentet i övrigt fanns allt från strängar, stäm- och froschskruvar, pianozittror, harts och nattstift, till tromboner, kontrabasar och ukulele med sin Ukulett greppautomat. Många barn i släkten har klättrat i hyllorna och inventerat alla deras små och stora prylar.

Silver gitarrsträngar
Pyramid violin-strängar

Tusentals strängar är lindade och instoppade, vid köksbordet i mitt föräldrahem i Flysta.

LÄNK TILL: ”Ramonafabrikens katalog 1953” (öppnas i ny flik)

Sen kom den elektriska skivspelaren…

Ett par år i mitten av 50-talet ställde man ut i S:t Eriksmässans stora lokaler på Storängsbotten vid Lidingövägen. Här ser vi Ramonas monter med sina skol- och orkestergitarrer, rytminstrument och tillbehör i mängd. Och resegrammofoner – ett tag till. Ty det var här, på Ramonas sista mässa, som vi alla kunde höra de första EP-skivorna – med väl så ”dånande” dixiemusik.

Ramonas monter med instrument på S:t Eriksmässan, Stockholm, i mitten av 1950-talet. Orkestergitarrer, rytminstrument, resegrammofoner och olika tillbehör.

Marknaden för resegrammofoner började dö 1956. Den elektriska skivspelaren tog över, med nya skivformat och ett helt annat ljud. Ramona började sälja märket Dual – en billig tidig modell som ”försvann av sig själv” efter en illa omtyckt tidningsartikel där en KTH-tekniker hävdade att spelaren ”hade för kort tonarm”.

Jazzgitarristen Folke Eriksbergs namn på Ramonas Signatur-modell.

Redan före andra världskriget hade min far instrumentmakaren Ragnvald byggt sex helt handgjorda gitarrer, som ett slags (obekräftat?) gesällprov. Jag har förstås en av dem på väggen hemma, den han 1938 byggde till sin fästmö Gurli.

Snart kom Ramonagitarren och -mandolinen att bli ett begrepp men man byggde också särskilda Signatur-modeller. Som den till höger, med jazzgitarristen Folke Eriksbergs namn.

Ramona-gitarrer då och nu

Sortiment och priser ur 1953 års katalog.

Ragnvalds lillasyster Margit poserar för katalogen!

Gitarr Standard

Mörk och högglanspolerad med ljusa schatteringar. Inläggningar runt lock och botten samt ljudhål. Mycket lättspelad. Utmärkt vacker och fyllig ton.

504 Standard. . . . .kr 135:-

Ramona orkestergitarr I, (foto Eddie)

Orkester I

Välvt lock och botten. Inläggningar runt locket. Mörk, högglanspolerad med ljusa schatteringar. Försedd med plektrumskydd.

507 Orkester I . . .kr 195:-

Ramonagitarr Orkester II, med ”Lundbäck-stall” (foto Mita)


Orkester II

Välvt lock av rumänsk gran. Inläggningar i greppbrädet samt runt hals, lock och botten o s v. Stor och kraftig ton.

508 Orkester II. . . .kr 350:-

Sagt om Ramona-gitarrer i nutid:

”Såg på hemsidan om Ramonafabriken att du ville att man ska höra av sig om man har en Ramona Orkester-gitarr. Då jag nyligen köpt en orkestergitarr typ 1 som jag är mycket nöjd med, så hör jag av mig.”
/Stefan J, Orkester I nr 2525, se löpnr-stämpeln t.v.!

”Jag har en gammal fin Ramona Orkester II hemma, en riktigt fin klenod. Gitarren är i superfint skick, inga sprickor. Riktigt fett ljud i den, brukar spela gamla The Kinks låtar på den, perfekt sound för det! Jag kommer aldrig släppa denna klenod ur min ägo.”
/Karl N

”Restaurerad (av Johan Larsson) samt rustad med De-Armond single coil mickar, Gibson-mekanik och Bigsby-svaj. Slutfinish (nya band gjord) av Peter Morberg i Helsingborg.”
/Daniel Frank, Uppsala, gitarrist med Christian Kjellvander, BEN samt Rusty Flores.

Ramona Musik AB

Inför 60-talet blev det dags att dela upp och renodla verksamheten. Aktierna för gamla AB Musikdepôten namnändrades till Ramona Musik AB som skulle sköta allt utom tillverkningen. Den fortsatte som Ramonafabriken uppe vid Väddö.

I mitten av 1960-talet skulle det slitna Lignaområdet nedanför Hornsplan rensas upp och bli park (inför byggandet av de fula Drakensbergshusen). Ramona Musik AB flyttade ut till Sundbyberg, först ett par år på Vintergatan 9 sedan i en mindre lokal på hörnet mittemot, Mariagatan 6.

Nu var det faktiskt bara Ragnvald kvar av den gamla stammen och han anställde sin unge körsångarvän Stefan Hedfors, som i sinom tid skulle komma att överta företaget. Men fortfarande gjordes vissa slutmonteringar här – även experiment med nya konstruktioner för skolmusiken. Väddöfabriken fanns ju kvar!

Ramonatrumman och rytmiklådor för Sveriges skolor och förskolor

Ramona-trumman (just denna fyndad på skånsk loppis av dottern Lena)

”Instrument för rytmorkestrar” hade funnits med redan i 1953 års katalog och så småningom specialiserade sig företaget på slagverk och rytminstrument för skolor. Den av Ragnvald konstruerade Ramonatrumman såldes också i stora volymer.

”Företaget gjorde specialiseringen i början på 70-talet, när rytmisk musik blev obligatorisk på både skolor och förskolor. Det var stora beställningar vi hade att leverera på den tiden.” berättar Stefan Hedfors i en intervju i Falukuriren.

Förskolor över hela landet köpte deras rytmiklådor med helt kompletta satser av tamburiner, trianglar, kastanjetter, klangspel och liknande. Ibland kunde hela barngrupper komma på besök för att ”bara titta”. Då fick man hålla ögonen öppna 🙂

1975 brann det i Väddöfabriken. Halva huset kunde visserligen återställas men det noggrant torkade virkeslagret skadades svårt. Tillverkningen i Väddö av framförallt trummor fortsatte dock ända in i nästa sekel. Husen har gått ”vidare i släkten”.

Hur funkar en pianocittra?

Denna mycket berömda zittra snickrades och monterades av Ramona i stora volymer. De speciella notbladen stoppades in under strängarna och sedan var det bara att följa linjerna och knäppa, med det riktiga notvärdet, på den sträng som satt ovanför ”nötterna”.

Observera ”hallstämpeln” i zittrans botten. Ur katalogen:

Artikelnr 801

Kromatisk zittra. På denna zittra kan man spela i alla tonarter. Sex notblad med kända melodier medföljer gratis. Efter dessa kan man spela utan förkunskaper.

Kr 23:50

Lundbäck-stallet – ”märklig musikteknisk uppfinning”

Folke Lundbäck var under ett par år på 1940-talet knuten till Ramonafabriken som handelsresande. Han hyrde i dir. Petterssons hus i Flysta tills det byggdes om efter andra världskriget.

Lundbäck var instrumentmakare och uppfinnare. 1946 sökte han patent på ett mycket speciellt ”för stränginstrument, exempelvis gitarr, avsett stall” i lättmetall. Den första modellen hade bara två stödpunkter. Svenskt patent, med nr 128 283, beviljades 16 mars 1950. Av patenthandlingar framgår att flera hade nosat på samma lösning.

Redan i juli 1947 hade han emellertid sökt amerikanskt patent på en modell med tre stödpunkter: ”Lundback Bridge for stringed instruments”. Det är denna modell som kallas Lundbäck-stallet. Det fick US Patent #2491991, Dec 20, 1949 och svenskt patent den 31 juli 1952, nr 137 749. De revolutionerande principerna hade beskrivits i en artikel i tidningen Estrad redan 1948.

Lundbäcks gitarrstall i Ramonas katalog

Ramona marknadsförde dessa stall men jag har ingen aning om hur det gick. De blev troligen för dyra att tillverka. I Ramonas katalog från 1953 kostar gitarrstallet 18 kr (nuvärde 250 kr).

Betydligt större uppmärksamhet rönte tydligen basstallet, här beundrat av Loi Armstrong och hans basist Arwell Shaw i Ramonakatalogen. Gamla fina tider!

Loi Armstrong och Arwell Shaw uppskattade Lundbäcks stall, liksom Simon Brehm, Hasse Tellemar och Ivan Berg.

Jag har ett dylikt Lundbäckstall hemma i nostalgihörnan, tyvärr lite skadat. Annars skulle jag förstås ha monterat det på min egen ståbas. ”Hon” har alltid hetat Judit men får numera ljuda i vårt barnbarns hem i Malmö.

Postludium

I början av 80-talet var det dags för Ragnvald Svalfors att pensionera sig. Släkten Pettersson/Svalfors lämnade den vikande marknaden för musikinstrument, efter 75 år av idogt arbete (även som musik- och sångledare inom dåv. Baptistsamfundet).

Ragnvald
Instrumentmakare Ragnvald Svalfors (1913-2001)

Stefan Hedfors övertog Ramona Musik AB och flyttade ”firman” till Ekeröarna. Först till det gamla skolhuset i Svartsjö, sedan till lokaler i Stenhamratrakten.

Stefan
Stefan Hedfors tog över efter Ragnvald

Visserligen var Ramona fortfarande stora på trumsidan, men det gick tyngre och tyngre vartefter musiken och därmed också rytminstrumenten försvann från våra skolor. De sista trummorna på Väddö-fabriken tillverkades år 2002.

En bit in på det nya seklet flyttade Stefan till Falun. ”Jag sålde det mesta av alla de instrument jag hade i den 200 kvadratmeter stora fabrikslokalen till en lokal musik-handlare.” 2006 var även aktiebolaget sålt men Stefan fortsatte att reparera trummor, nu som Firma Ramona Musik. ”Jag jobbade några timmar om dagen. Bland annat gjorde jag en hel del Bodhrantrummor, som är ett irländskt folkinstrument.” har Stefan senare berättat för Falu-kuriren.

Till slut tog en god vän till Stefan upp en gammal idé och visade Ramonas skolinstrument i en avslutande liten specialutställning på Musikhistoriska Muséet, Sthlm. Släktföretaget hade blivit ”historia” men många av deras instrument finns förstås fortfarande i bruk.

”SlagverksPedagoger i Sverige”, samlade till 2019 års SPiS-dagar på Ingesund, med två blågula Ramona-trummor i centrum. Bättre cred kan man inte få!

Fototillstånd enl. ö.k. 200215


Lena kommentar 2023:
Min pappa Åke tyckte det var roligt att höra från er som fortfarande använder instrument från Ramona, gärna med en bild. Nu är det jag som tagit över hans ”forskning”, men du är fortfarande välkommen att höra av dig. Mejla gärna till hej.svaki@gmail.com