Home

Tidningsklipp

Det skrevs och tycktes mycket om Gospelkören.

November 1963 försökte en ung reporter på Året Runt beskriva den nya företeelse som hette Gospelkören. I artikeln kunde man bland annat läsa:

Amerikas senaste schlager heter "pop-gospel". Den består av en del "rock", en del själfull jazz och en del religiös spiritual. Skivbolagen spelar in gospelschlager på löpande band. En besläktad företeelse - men med sin alldeles speciella egenart - är den svenska Gospelkören. 25 ungdomar som slagit sig ihop för att sprida evangelii budskap i icke frikyrkliga miljöer. De sjunger på svenska och engelska, andliga sånger i upp till åttastämmiga (!) körer med klanger av en mycket efter-hängsen suggestion. De sjunger inte för nöjes skull. Var och en har en personlig önskan att med sin sång få ge en glad hälsning om vad det är att vara kristen.

Längre ner i artikeln står det:

"Idégivare till kören är pastor Sten-Sture Zettergren i Högdalen och ungdoms-pastor Lasse Brander i Bromma, som berättar: Vi hade spelat på ungdomsgårdar och Nalen med fem ungdomar. Vi tyckte det var svårt att göra oss hörda och hade länge tänkt plocka ihop en kör. Hösten 1962 gjorde så Gospelkören sin debut. - Vår förebild är Ralph Carmichael Singers - en amerikansk gospelkör, hopplockad ur olika kyrkor, säger dirigenten, en 25-årig fil.stud. som heter Svante Widén.

Fyra år senare, september 1967, filosoferar Göte Strandsjö över Fenomenet Gospelkören. Artikeln säger i sammandrag:

Jag säger inte att Gospelkören är fenomenal i den meningen att den är skicklig utöver det rimliga. Det finns ungdomskörer som är bättre. Men den är ett fenomen som företeelse. Det finns ingen ensemble i detta land som har så stor publik bland den kristna ungdomen som denna.

Naturligtvis gillas den inte av alla. Det finns de som tycker att den sjunger "äckligt sött", att det är för glättigt, smakar för mycket underhållning o.s.v. Men det lustiga är att många av dem som har sådana åsikter ändå erkänner att det finns något som är tjusigt i Gospelkörens sång.

Vad är det som gör att den fångar kristen ungdom så helt? Frågar man så svaras det bara "Den är bra!" Ingenting mer. Ja, men bra är många körer. Jag vet inte  - kan det vara den ungdomliga mjukheten, enkelheten i uttrycket och den avväp-nande naturligheten som fängslar? Gospelkörens rytm är aldrig vulgär eller hård. Den är mjuk, förfinad  -  men ack så sugande.

Egentligen är körens sångsätt omodernt. Det har ingenting av popens hårdhet. Ibland blir det för "vackert" t.o.m. för en så tolerant person som undertecknad. Men repertoaren hör till den "snälla". Det är sånger om frälsningslycka, och sånger om den sökande Frälsaren. Ämnesvalet är begränsat. Man skulle önska lite fränare satsning ibland. Sånger som gav lite mer att tänka på.

En faktor till framgång som inte kan förbises är den artistiska finessen. Detta odefinierbara finns hos Gospelkören. Dessutom utstrålar den en tro på sin uppgift som verkligen övertygar. Och så finns det något utöver allt vad jag sagt, och det är väl egentligen detta "något" som betyder mest.