|
"1916 slutade Emil (efter 10 år hos C J Johansson
musikhandel) och blev disponent i en musikaffär, AB
Farre, Birger Jarlsgatan 1", skriver Emil. Affären hette
faktiskt Svenska Musikaffären. Aktiebolaget bildades
först 1919.
 |
Emil fortsätter:
|
"Vid
ett tillfälle kom han att föreslå herr Farre
att tillverka musikinstru-ment i Sverige. Det
var under första världskriget och besvärligt
med import. Han fick i uppdrag att köpa tomt
och bygga fabrik i Sundbyberg. När allt var
färdigt kom Farre på besök. Allt bra, tomten
köptes och fabrik byggdes."
|
Köpet för 58.000 kr gjordes våren 1917
och bygget startade genast. Detta och mycket
annat är beskrivet i Egil A. Gundersens (Norge)
bok om
William Farre.
"Farrehuset" på Vattugatan 6,
anno 2006, innan det blev brf "Pianofabriken" . |
I boken citeras också ur en höstartikel i Sundbybergs
och Solna Tidning/Stockholms Förstadsblad. Det i artikeln
nämnda "Dagmar-hemmet
för sjuka barn" drevs 1903 - 1910 av Kristna
sedlighetsföreningen vars ordförande var
baptistpastorn John Hedberg, "Fattigprästen på
Söder", som Emil kände. Han var ju själv baptist.
En för såväl Sundbyberg som
hela Sverige ny industrigren har
i dagarna kunnat vidtaga en vacker
utvidgning från små obetydliga lokaler
till egen fastighet i tre våningar.
Det är Farres musikinstrumentfabrik
i Sundbyberg, som helt kort tid
bott härstädes, nämligen i Presstorp
i några sammanslagna butikslägenheter.
[Bröderna Farre] inköpte två
tomter vid Fågel-sången och Eliegatan,
en av dessa det förut-varande Dagmarhemmet.
Här vidtogs då genast grundgrävning
till ett nytt fabrikshus, vettande
åt Fågelsången och omfattande tre
våningar med en fasad av 30 m och
djup 15 m.
|

Esplanaden år 1913, med
missionskyrkan, vattentornet och
det stora kvarteret Presstorp. I
två små lokaler på
nr 17 längst upp t.v. etablerar sig
William Farre år 1916.
|
Från Norge har nu hitflyttats
den där bedrivna fabrikationen,
som uteslutande förlägges till Sundbyberg.
Arbetschef i Sundbyberg är hr Emil
Pettersson.
Fabriken är den enda i Skandinavien
för tillverkning av handklavér,
talmaskinen Pathéfon, med kulspets
i stället för nål [spherical tipped
saphire stylus, enligt länken],
fioler m.m.
Å nedre botten äro snickerisal
och maskinsal anordnade. I våningen
ovanför sker samman-sättningen av
instrumenten.
Pathefonen är en talmaskin som
man ägnar stor omtanke åt. Egen
tillverkning av plattor skall anordnas,
nytt för Sverige, med inspelning
av orkester- och sångnummer. Härför
är i tredje våningen byggd en stor
inspelningshall, där man en gång
skall vara redo att mottaga de för-nämsta
krafter. Stora utvidgningsmöjligheter
föreligga inom den nya fabriken
härstädes.
Vid [invignings]festen i lördags
utfördes musik för fiol och klavér,
fiol och violoncell, piano samt
orkester, huvudsakligen av personalen.
Kaffe och frukt serverades och tal
hölls av disponenten [Emil] Pettersson.
|
|
I en artikel i samma tidning, redan juni
1917, sägs det att Emil firat sin 30-årsdag på
fabriken, "uppvaktad av personalen med
dragspelsmusik samt lyckönskningstal av hr.
Gillberg" (släkting, som tydligen följt med Emil från
musikaffären i Gamla Stan).
|
Om fabriken skriver Emil:

|
| "Tillverkning var huvudsakligen
'Pathéphone-skåp' som exporterades
två vagnslaster i taget till Norge,
byggda av 25 snickare. 'Berömda
violiner' byggdes av 6 personer och
dragspel av 5-6 personer. Man hade
tre förmän, sex man på kontor och
lager. Högsta antalet anställda var
65 personer." |
Ovan nämnde "herr Farre" hade öppnat en
mängd musikaffärer i Norge och satsade nu stort även i Sverige.
Det blev till slut 25 affärer. Efter-mälet
handlar dock mest om "Farres trekkspill"
av vilka ett exempel
syns till höger.
Farre
räknas också som skolemusikkorpsens fader i Norge. De
styva notblad som marscherande blåsorkestrar gärna spelar
från kallas för övrigt Farrekartonger.
|

|
Svenska dragspelare har berättat att kvalitén på
dragspelen var något ojämn och att man hade svårt
att hävda sig mot bättre (och billigare) svenska
spel. Emil fortsätter lite försiktigt:
"När första
världskriget var slut var det icke räntabelt längre
med musik-industri."
Den bistra sanningen är att
Farre till slut skulle gå i pampig konkurs 28/11 1923, med skulder
på för den tiden fantastiska över en miljon NKR (enl
ovan nämnda bok). Men
redan två år innan hade Emil slutat hos Farre och
öppnat eget på Götgatan i Stockholm. Han hade nog
förstått vartåt det lutade.
Läs mera
här om det aktuella kvarteret Stiftelsen i
Sumpan.
Till grammofonbranschen
|